Jag och mamma pratade lite förut om skolan och så. Bl a gymnasium. Ska trots
allt välja snart. Men tog även upp det här med spanskan. Och det känns skönt att
hon står på min sida.

För er som inte vet så har jag tjafsat, eller vad jag ska säga med min spanskalärare.
Det hela började med att jag fick tillbaks mitt spanskaprov igår. Fick G, men ska ändå
göra omprov. Jag sa att det är inte rimligt. Man kan inte få G på vissa delar och IG på andra.
Det funkar helt enkelt inte så. Men enligt han gjorde det de. Min svenska lärare tyckte detsamma.
Det var då jag sa att jag ville byta, men båda sa till mig att jag kan bara jag vill. Men om jag inte
vill. Jag får panik av att gå in på spanskan. Jag vill bara sjunka genom golvet.

För någon vecka sedan när jag diskuterade med två styckna ur min spanskagrupp och berättade
att jag har problem att prata spanska inför hela gruppen. Att jag mår dåligt av det, jag får en klump
i magen och halsen. Det känns inte bra. Han stog och lyssnade, men hade inte deltagit i disskusionen
över huvudtaget. Men ändå kläcker han "Men sitt tyst på lektionerna då, prata ingenting och få sämre betyg."
Är det så han ska göra? Nej, det tycker jag inte. Han ska få mig att känna mig säker när jag pratar spanska.
Han ska få mig att vilja lära mig, att inte känna den där ångesten när jag går in på hans lektioner. Och det är
inte så han får mig att känna mig nu. Jag känner mig dålig, när jag går in dit. Och paniken stiger till max.

Så ska det helt enkelt inte vara. Tur att min mentor skulle ta ett snack med honom. Men tills dess
ska jag inte gå på mina spanskalektioner. Jag klarar inte av att bli behandlad så. Jag gör bara inte det ..